En dag för några år sedan står jag på jobbet och pratar med en gäst. Gästen frågar:
-Är du härifrån?
-Ja, säger jag stolt. Jag är född och uppvuxen här!
-Jaha, så du blev kvar här då?
Frågan kommer nu och då och säkert någonting man bara säger men den får mig ändå att reflektera över dess innebörd. Jag tror inte att gästen heller tänker på vad frågan hen just ställt faktiskt menar.
Det känns som en fråga som enbart ställs till människor i glesbygd eller på landet. Precis som att man inte hade något annat val. Och som att det skulle vara något dåligt med att bli kvar i sin hembygd.
Jag funderar över om det är en fråga man även skulle säga till någon som bott hela livet i till exempel Stockholm. Det känns som att normen säger att till staden väljer man att flytta men på landsbygden blir man kvar.
Jag svarar automatiskt nej med en lite trotsig och småkränkt känsla. Jag har minsann bott borta i tio år. Jag har provat på att bo i Östersund, Stockholm, Borås, Rhodos, Järvsö och Åre för att nämna några. På något konstigt vis känns det viktigt för mig att berätta att jag minsann varit utanför 50-skyltarna.
Jag blev verkligen inte kvar. Jag har VALT att bo i min vackra hemby Vemdalen och det är en stor skillnad i det! Jag väljer landsbygden alla dagar i veckan och är stolt över det!
Hur känner du? Är det en norm att man flyttar till stan men blir kvar på landsbygden?
